Robert Murdoch menar att journalisterna ska sluta gnälla. Affärsmodellen är inte att trycka text på döda träd, det handlar om förtroende, att leverera nyheter från en källa som de litar på.

Läs mer här.

Väldigt upplyftande från en sjuttiosjuåring som äger typ halva medievärlden.

_____________

Han pratar bland annat om olika nivåer – gratis, prenumerant och premium.  Något som jag också efterfrågar.

Martin Jönsson är alltid läsvärd.

Här är ett annat inlägg från en annan blogg. En videoupptagning från Newsdesk med en journalist från Sundsvalls tidning som pratar journalistik och framtid.

För egen del tror jag att hon har fel. Journalisterna behöver skapa mervärde – snarare än att kopiera bloggosfären och de sociala mediernas recept. Med Mymlans resonemang tror jag att förtroendet urholkas ytterligare – journalisterna som tyckare och bleka kopior på karismatiska bloggare.

Jag tror att jorunalisterna ska stå för något annat. Hon är inne på det, till viss del, när det gäller etiska regler etc.

En skiss:

Urval – journalisten ska stå för ett urval som representerar nyhetsvärde snarare än bloggosfärens asgamsbeteende. Särskilt viktigt med tanke på det ständiga bruset. Där kan ni ge mig ett mervärde – det tar tid för mig att hitta intressanta nyheter.

Fördjupning – journalisten ska stå för fördjupning och analys istället för klipp och klistra från TT. Särskilt viktigt när ingen annan tar sig tid. Nu, mer än tidigare, finns möjligheten att fördjupa, gå direkt till källorna. Om jag, som enkel medborgare kan läsa t ex Arboga-pappans blogg (förstahandskälla), måste journalisten kunna ge mig något mer. Annars lägger jag hellre lite mer tid på att använda Google och surfa vidare.

Facilitering – journalisten ska stå för urval, fördjupning och att bjuda in andra till ett samtal snarare än att stänga ner kommentarsfunkionerna. Här kan ni ge mig ett mervärde. Bjud in bloggare, experter att diskutera inom valda områden.

Kanal – journalisterna tycks mena att det är innehållet som räknas, inte mediet. Jag håller inte med. Låt tidningarna hålla på med det de är bäst på, skriven journalistik. Det finns ett mervärde i det. Det skrivna ordet ger i sig mer utrymme för eftertanke och nyanserade formuleringar. Låt mig slippa all jävla B-tv som finns på Aftonbladet, DN och allt vad det är – lämna över det till TV-kanalerna (som jag kan välja att stänga av). Om ni nödvändigtvis vill bredda er – skaffa strategiska samarbetspartners som behärskar mediet!

Nischa – släpp helhetstänket! En lantsortstidning blir patetisk när den försöker täcka nyheter inom alla områden, alla geografier. Innehållet blir så fantastiskt urvattnat – era tidningar blir totalt ointressanta. Värdelösa. Det ni kan bidra med – skriv om lokala nyheter istället. Där kan ni skapa mervärde. Där kan ni bli bäst i världen. Samma sak vad gäller ämnesval. Ni kan inte täcka allt. Skippa alla fåniga bilagor. Är det idrott ni kan bäst? Kultur? Lokala nyheter? Satsa på det istället. Lämna allt som andra kan bättre till andra.

Kort och gott: se över den journalistiska värdekedjan och optimera i varje led utifrån mervärde – vad kan ni erbjuda utöver det bloggare och sociala medier redan skapar?

Ett möte för att etablera Singularity University som ska “utbilda och inspirera ledare som strävar att förstå och driva utvecklingen av exponentiellt växande teknologier (bio, nano, info etc)”

Mer information finns hos Carr - om inte inlägget redan har självdestruerats.

Mer här, här och här.

Eller har Solow rätt i sitt uttryck:  “You can see the computer age everywhere but in the productivity statistics”.

Dvs det finns ingen nytta med IT.  Det går inte att se på enskilda företag eller nationell nivå att IT har bidragit till lönsamhet eller ekonomisk framgång. Snarare tvärtom.

Vi har även Nicholas Carr som säger att “IT Doesn’t matter“.  Dvs IT har blivit så standardiserat att det inte ger någon konkurrensfördel. Han jämför med elbranschens och utbyggnaden av järnvägar och infrastruktur och menar att IT snarare är något nödvändigt – som ska kostnadsminimeras.

Vad mer?

Jag söker efter forskning som visar motsatsen.  Men jag hittar inget.  Möjligen Brynjolfsson eller någon forskare i Holland.

Men inte så mycket mer.

Visst.

Det finns Effektstyrning av IT, Peng, TVO och andra mer eller mindre lyckade modeller för att bedöma nyttan.

Men det handlar om IT-projekt.

Nu vill jag hitta något på företagsnivå eller nationell dito.

Eller är det helt enkelt så att Solow och Carr har rätt?

Jag tänker på FRA-lagen och rabaldret kring the Pirate Bay.

FRA-lagen: okunniga politiker – i hänseendet att de inte förstår hur internet är uppbyggt och fungerar respektive inte fungerar, samt en allmän ignorans till och med när expterter går ut och uttalar sig i ämnet – de tycks vägra att ens försöka förstå. I bästa fall skäms de i efterhand.

TPB: okunniga journalister – i hänseendet att de inte förstår hur internet är uppbyggt och fungerar respektive inte fungerar, samt en allmän sensationslystnad som sänker deras förtroende. Jag undrar om de har en aning om vilka effekter det här får? De går miste om en hel generation.

Slutsats: varken det politiska styret eller den s.k tredje stadsmakten kommer någonsin att kunna hantera det här på ett trovärdigt sätt.

De äldre generationerna förfasar sig. Hur kan TPB lägga ut bilder på det sättet? Varför ska det vara sånt tjafs om en liten övervakningslag – jag har inget att dölja.

De yngre förundras. Hur kan man missförstå så kapitalt hur Internet fungerar. Varför ska det vara sånt tjafs om FRA – det handlar inte om vad de får, utan om vad de kan.

Gapet är oöverstigligt.

Tiden kommer att visa vilka som får rätt (vilka går i pension först?)

Kanske föga tröst till de som är inblandade i dagsläget.

Men ändå något.

Källa:  Bland annat Harvard Business School

Speciellt med tanke på Internet Explorers slutrapport – en undersökning om hur Internet används inom universitets- och högskolevärlden.

Där framgår tydligt att de över 35 knappt läser eller kommenterar bloggar – de framstår som IT-okunniga.

Antagligen ligger min målgrupp där någonstans?  I den åldern.

Kanske ska starta en blogg om Idol, Lunarstorm, Familjeliv, Facebook, Youtube, Flickr, Myspace, Student.se eller något annat som tycks intressera ynglingarna.

Alternativt bedriva väckelseverksamhet för att få åldringarna på banan.

[jag fyller för övrigt trettiofem på måndag, undrar om det innebär att jag blir helt världsfrånvänd?]

En kortis.

En praktisk bok om IT-strategi.

IT-strategi i praktiken.

Praktisk IT-strategi.

Japp.

Det ska jag göra.

Kan det vara något av intresse för andra, mån tro?

Kritik mot hans tankar kan man läsa här.

Får mig att tänka på Nietsche och “Will to Power”. Jag är inte så insatt, men det handlar väl också om vägen framåt, uppåt till något mer än människa. Samtidigt som han är medveten om meningslösheten i att komma fram. Att tillvaron i himmelriket blir kort, innan döden inträffar. Meningen ligger kanske snarare i resan.

Jag har läst en intressant och välskriven avhandling av Åsa Lindström som handlar om Arkitekturella principer.  Jag har läst den dels för att jag är intresserad av ämnet och dels för att jag numera är anställd på samma företag på Åsa och ser fram emot intressanta diskussioner i ämnet.  Kanske läser jag den med extra stort intresse eftersom ett av företagen som finns med är en före detta arbetsgivare där jag jobbade i sex och ett halvt år.

Avhandlingen är intressant på flera sätt.  Dels för att den ger en bakgrund till Enterprise Architecture (EA) med historisk tillbakablick som sätter ämnet i sitt sammanhang.  Här finns även en definition av ämnesområdet.   Det bästa av allt kanske är referenserna till bakgrundsmaterialet – till den som vill fördjupa sig ännu mer.

Avhandlingen består av ett antal “papers”.

Det första handlar om IT-chefer (CIO) och vilka frågor som finns överst på deras agenda och om EA stöttar dem i deras arbete.  Två av de viktigaste uppgifterna för en IT-chef (att IT ökar kvaliteten och minskar kostnaden för verksamheten) stöds inte av DoDaf eller Zachman.  Slutsatsen är intressant, eftersom det medför att man kan ifrågasätta ramverkens relevans.  Särskilt med tanke på definitionen på EA som pekar på företagets uppdrag (mission) och kopplingen till information, teknik och processer som krävs.  Utifrån det perspektivet kanske DoDaf och Zachman inte är att betrakta som EA.

Det andra presenterar en modell som IT-chefer bland annat kan använda för att prioritera sin dagliga verksamhet. Modellen används i en fallstudie som visar att “bestämma strategi” är det viktigaste för en IT-chef, respektive “IT-säkerhet” för en annan.  Modellen kan användas för att skapa diskussion för att ta reda på orsakerna till varför man har olika synsätt.  Min lilla invändning är att diskussionen kanske kan genomföras ändå, utan modell.  De vet antagligen utan att använda modellen vad som är (borde vara) högst prioriterat.  Kanske vore det även intressant att använda modellen för att jämföra IT-chefens (officiella) prioritering enligt modellen, med vad han faktiskt gör.  Strategier är något som låter politiskt korrekt, men som få IT-chefer jobbar med i realiteten.

Det tredje handlar om vad IT-chefer inom energibranschen prioriterar högst.  Men när jag läser funderar jag om det inte snarare handlar om vad deras samvete säger åt dem att de borde prioritera.  Ett exempel kan jag dra utifrån min erfarenhet inom Vattenfall – där det saknas en övergripande IT-strategi.  Om det verkligen vore det viktigaste – borde inte företaget ha en sådan i så fall?

Det fjärde papperet visar en praktisk modell som kan användas av IT-chefer för att bättre hantera sitt ansvar.  Jag läser och nickar instämmande och håller med om det som finns i modellen.  Samtidigt som jag (i mitt begränsade vetande) ändå känner att jag skulle ha svårt att använda modellen praktiskt.  Det vore intressant att få en dragning av författaren vid tillfälle

Det femte utvärderar datakvalitet utifrån två perspektiv – användarens och utvecklarens.  Slutsatserna är kanske inte så överraskande.  Utvecklarens perspektiv är att systemet är fullgott, medan användaren upplever att det fungerar betydligt sämre.  Bristande kommunikation och missförstånd är vanliga slutsatser.  Här vore det kanske även intressant att se till orsakerna och vad man kan göra åt det (t ex aktivt rekrytera personal från verksamheten till IT för att höja verksamhetskunskapen, införa användarcentrerad systemutveckling, arbetsrotation etc).

Det sjätte handlar om syntax och semantik för arkitekturella principer.  Helt klart intressant och ger en vägledning om hur man kan formulera sig.  Samtidigt när jag läser jag inte låta bli att fundera över nästa steg.  Det första att formulera principerna.  Det andra, vilket jag tror är betydligt svårare, att förankra dem inom de egna leden och därifrån sprida dem inom organisationen.  Återigen utifrån egen erfarenhet – jag har aldrig sett de här principerna.  Då har jag ändå suttit med i Vattenfall Nordens arkitekturråd och jobbat med principer och haft inhyrda konsultföretag för att sätta en grundläggande arkitektur på plats där den första förstudien visade att det inte fanns någonting, i princip, på översta nivån – däremot på vissa håll på lägre nivåer inom företaget.  Men kanske är det det papperet visar – det material som kom fram i förstudien?

Det sjätte handlar om arkitekturella principer och att följa upp efterlevnaden.  Väldigt intressant läsning och jag hoppas att Vattenfall lyckas ta steget fullt ut enligt deras ambitioner.  Samtidigt som jag tror att det finns en hel del utmaningar:  vem formulerar principerna (arkitekturen inom Vattenfall är starkt segmenterad med starka ägare och intressenter), vem säkerställer att principerna efterlevs (arkitekturrådet är (har åtminstone varit) rådgivande och inte haft de mandat som krävs).  Enterprise Architecture handlar om att ha ett holistiskt perspektiv – samtidigt som det är svårt att i realiteten ha ett ansvar för helheten.

Nåväl.

Avhandlingen är helt klart läsvärd och jag känner mig inspirerad.  Dels att gå ut till kunder och jobba med Enterprise Architecture och dels att fördjupa mig ytterligare i ämnet.  Jag ska genast börja titta närmare på referenserna.